Med sexualbrott i fokus

Antalet personer i Sverige som uppger att de utsatts för sexualbrott har ökat drastiskt under de senaste åren. I sin forskning undersöker Linnea Wegerstad vid Juridiska fakulteten hur synen och definitionen på sexualbrott förändrats sedan den moderna straffrättens framväxt.

I medierna får vi allt oftare läsa artiklar som berör olika former av sexualbrott. En snabb sökning i mediearkivet Retriever visar att ordet har nämnts över 23 000 gånger i svensk media sedan 2017. Men vad är egentligen ett sexualbrott, och vad särskiljer dem från andra brott mot person som till exempel misshandeln eller olaga tvång? Det har Linnea Wegerstad, universitetslektor vid Juridiska fakulteten, ägnat sig forskning åt.
– Jag har utgått från olika feministisk teorier kring hur man kan förstå sexuella kränkningar och hur dessa relateras till kön och makt. När jag har tittat på hur sexuellt ofredande definieras i domstolsavgöranden har jag även tagit in ett historiskt perspektiv för att se hur brottets definition utvecklats från mitten av 1800-talet till 2000-talet.

Avvikande sexualdrift eller stukturell makt
I sin doktorsavhandling argumenterar Linnea Wegerstad att det fram till 1970-talet fanns en dominerande tanke som menade att det klandervärda i fall gällande sexuellt ofredande var en avvikande sexualdrift. Denna kopplades ihop med vissa specifika grupper av män, som till exempel exhibitionister eller psykiskt sjuka. Detta argument konfronterades på allvar i samband med kvinnorörelsens frammarsch, som betonade att roten till sexuellt ofredande inte handlade om sexualdrift – utan mäns strukturella makt över kvinnor.
– Något förenklat kan man säga att varianter på dessa två uppfattningar fortsättningsvis framkommer i samhällsdebatten gällande vad som ska definieras som sexuellt ofredande eller sexualbrott.

Snäv definition av beroendeställning
Linnea Wegerstad har även forskat en del kring vilken roll olika beroendeställningar spelar när domstolen ska avgöra ett brott med sexuell koppling. Det som tidigare hette ”sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning” är i dag infört under våldtäktsparagrafen. Tidigare forskning kring sexuella trakasserier inom universitetsvärlden har lyft fram hur beroendeställningen som en doktorand befinner sig i gentemot sin handledare kan innebära att doktoranden drar sig för att anmäla trakasserier som hen utsatts för. Men när det gäller brott som definieras som sexuellt ofredande spelar denna relation i regel inte så stor betydelse för domstolens beslut.
– Högsta domstolen har i ett fall från 2015 gjort en ganska snäv bedömning av vad beroendeställning innebär. Ofta handlar det om en person som är intagen på klinik eller anstalt, det vill säga att den utsatte är i fysisk mening är beroende av förövaren. För ansvar krävs att det varit ett allvarligt missbruk, och att förövaren har använt beroendeställningen för att genomföra den sexuella handlingen.

Allt fler uppger sig ha utsatts för sexualbrott
Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet anmäldes under 2017 omkring 22 000 sexualbrott i Sverige, och den senaste Nationella trygghetsundersökningen från 2018 visar att 6,4 procent av befolkningen uppger att de utsatts för ett sexualbrott (2014 var motsvarande siffra endast två procent). Av de 7 370 fall som rubricerades som våldtäkt ledde mindre än fyra procent till en fällande dom, vilket har väckt debatt kring varför det är så svårt att få personer fällda för sexualbrott.
– Dels handlar det ofta om att bristen på bevis leder till en ord mot ord-situation, men det har även gjorts forskning på förundersökningar som pekar på att det går att göra mer på förundersökningsstadiet. Att följa fall genom rättskedjan och se vilka beslut som på vägen fattas hos polis och åklagare är ett område som borde utforskas mer, säger Linnea Wegerstad.

Hon tillägger att det är viktigt att minnas att det inte bara är antalet fällande domar som påverkar samhällets förtroende för rättssystemet.
– Även om ett fall inte går till åtal är det viktigt att den som anmäler får ett bra bemötande från polis och åklagare.

Text + bild: Axel Vikström, Tellus