”Utbildning i anti-diskriminering borde vara obligatoriskt”

Tomas Brage, professor i fysik, har länge varit
engagerad i jämställdhetsarbetet vid Lunds universitet.

Vid Lunds universitet utbildas alla anställda i att släcka bränder, trots att dessa nästan aldrig inträffar. Eftersom olika former av diskriminering inträffar avsevärt oftare anser Tomas Brage, fysikprofessor med långtgående engagemang i jämställdhetsfrågor, att utbildningar som syftar till att motverka trakasserier borde ges en högre prioritet.

”En infiltratör i positiv bemärkelse”. Så beskriver professor Tomas Brage sig själv med ett leende när vi slagit oss ner på hans arbetsrum på fysiska institutionen. I en universitetsvärld där frågor kring diskriminering och jämställdhetsarbete ofta kopplas ihop med aktörer från de humanistiska eller samhetsvetenskapliga sfärerna sticker Tomas Brage ut med sin naturvetenskapliga bakgrund.
– Jag tror att vi ”infiltratörer” spelar en viktig roll, eftersom vi genom vår ämnesbakgrund är rustade för att översätta sociologiska eller psykologiska diskurser till något som blir begripligt för naturvetare. Dessutom har vi en förförståelse för konflikten i kunskapssyn. I naturvetenskapen reduceras kunskap ofta till ett enskilt svar, medan en teori inom sociologin läggs fram som en av flera möjliga förklaringar till varför världen ser ut som den gör. 

Från plan till handling
Tomas Brages mångåriga engagemang för diskrimineringsfrågor fick sitt avstamp 1996, när han som hemkommen från en postdok i USA blev ung forskarrepresentant i fakultetens jämställdhetsgrupp. Under arbetet med en jämställdhetsplan hamnade han i samtal med genetikprofessorn Beng Olle Bengtsson.
– Vi började diskutera hur trötta vi var på att bara sitta och göra planer. På den tiden såg rutinerna fortfarande ut som så att man gjorde en plan, skickade ut den och därefter var man färdig. Tanken om uppföljning var ganska icke-existerande.

När Brage några år senare satt i en arbetsgrupp som skulle skriva en handlingsplan mot sexuella trakasserier började han tänka i allt mer preventiva termer. Handlingsplanerna tenderade att fokusera på hur universitetet ska agera efter att något inträffat, istället för att lyfta fram hur kulturen på universitetet kunde förändras för att undvika att någon skulle bli diskriminerad i första läget. Från denna utgångspunkt föddes utbildningen ”Se människan”, som han i mitten av 2000-talet körde igång tillsammans med personalkonsulten Kajsa Widén.
– Nu har Kajsa gått i pension, men efterfrågan på utbildningen är så stor att jag kör vidare. Vi erbjuder den för både institutioner och studentkårer. På kemiska institutionen efterfrågade de även ett uppföljningstillfälle, som jag håller ihop med etnologiprofessor Inger Lövkrona.

Utgår från verkliga fall
Se människan-utbildningen utgår från ett normkritiskt perspektiv på diskrimineringslagen och består i korta drag av en workshop i fyra delar. Efter en inledande översikt gällande diskrimineringslagen och forskning kring förekomsten av olika former av diskriminering inom universitetsvärlden får deltagarna i grupp diskutera olika fall. Dessa är anonymiserade versioner av verkliga fall som Tomas Brage och Kajsa Widén samlat på sig genom åren.
– Fokus ligger på att utifrån idéer om diskriminering och härskartekniker diskutera vad man som arbetskamrat kan göra för att bryta tystnadskulturer. Ofta rör det sig om handlingar som i sig är ganska enkla, men som ändå förblir ogjorda. 

Därefter avslutas sessionen med en anonym enkät där deltagarna får svara på frågor gällande i vilken mån de anser att olika former av nedlåtande eller diskriminerande beteende förekommer på deras arbetsplats.
– En majoritet säger aldrig eller sällan, men det är ofta runt 20 procent som säger ofta eller alltid. Då kommer frågorna väldigt nära deltagarna. Efteråt lämnar vi över resultaten till deras chef och frågar hur de tänker gå vidare med arbetet.

Återerövra ledarskapsutbildningarna
Trots att han anser att man fortfarande inte kan tala om genusintegrering så menar Tomas Brage att medvetenheten kring vikten att diskutera dessa frågor ökat under hans år på universitetet.
– När jag 1996 presenterade vår jämställdhetsplan för olika styrelser var reaktionerna ofta rullande ögon. Att det inte längre är så tror jag dels beror på genomgripande projekt, som till exempel AKKA-projektet och genuscertifiering, dels att större institutioner som EU och forskningsfinansiärer på allvar börjat prata om dessa frågor. För att stärka arbetet på sikt vore det viktigt att återerövra ledarskapsutbildningarna och se till att genusperspektivet i dessa inte förpassas till ett sidospår.

Han gör jämförelsen med den obligatoriska brandsläckningsutbildningen.
– När jag håller ”Se människan”-utbildningarna brukar jag inleda med att fråga hur många som har släckt en brand på arbetet? En endaste gång har det hänt att någon markerat. Med tanke på hur många som däremot upplevt trakasserier på grund av kön bör vi på allvar ställa oss frågan varför utbildningar som syftar till ett motverka detta inte är obligatoriska?

Text + Bild: Axel Vikström

Kommentarer inaktiverade.